Då livet kommer ivägen

Mina ord tar alltid slut då det händer för mycket stort i livet. De senaste två veckorna har varit en emotionell berg och dalbana utan dess like och dessutom håller folk till höger och vänster på och berättar hemligheter åt mig. Tystnaden lägger sig över mig till sist.

För två veckor sen kom i alla fal livet emot. Den del av livet vi inte kan kontrollera. Jag är van att få bestämma och styra livet i den riktning jag vill för att uppnå mina mål. Men igen en gång, som så många gånger förr, får jag konstatera att vi verkligen inte har något att säga till om då det gäller de viktigaste sakerna. Saker som liv och död. 
Ni som hängt här ett tag vet att det med en underbar man kom en underbar hund. In i mitt liv för lite över ett år sen. Den här hunden hade sedan mycket liten haft problem med sina leder och han har alltid varit tvungen att vila extra mycket efter långa promenader och lekstunder. Springturer och alldeles för mycket käppkastande har inte ens varit tillåtet.
Efter en tur på hundöarna vid Drottningholm, där hundar får springa lösa och busa med varann, slutade stackaren inte halta. Efter 3 veckors haltande var det dags för veterinären och där fick vi det hemska beskedet. Han kommer helt enkelt inte att bli bättre. Inte hur mycket vi än vill eller vad vi än gör. Inte med fysioterapi och värkmedicin resten av livet och inte heller med operation, fysio och medicin. 
Vi hade några otroligt tunga dagar framför oss, där vi bara grät och kramades, men vi visste ju vad vi måste göra. Vilket beslut vi måste fatta. Det är inget liv för en 3 årig hund att inte få leka, springa eller busa. Att inte få vara hund helt enkelt.
I fredags var det därmed dags för oss att ta ett sista avsked. Det var fint, vackert och värdigt på alla sätt där han somnade in med huvudet i mitt knä. Men hur man än vänder och vrider på det kommer man fram till samma sak. Världens finaste hund finns inte längre hos oss. Det är bara tomt.

 

8 kommentarer

  1. Voi Evis. Jag tänker på dig. Jag har varit med om det tre gånger. Det är hemskt. Fruktansvärt. Vilma var bara tre år också när vi tvingades fatta beslutet. Och det är ännu värre då. När de är bara valpar ännu. 🙁
    Det finns inga ord som tröstar. En stor och varm styrkekram är det enda jag kan skicka dig.

  2. Här sitter jag och gråter.. Jag hade en exakt likadan gulis som jag fick behålla i 13 år. Kan inte ens tänka mej hur det skulle ha varit att ge upp henne i förtid. Kram på er!

  3. Tack snälla ni, ja det är så frukansvärt jobbigt. Elvis var så otroligt god och fin!

    Har ni synpunkt på hur fort man ”får” tänka tanken på nästa? Vi surfar redan på olika raser då här är så tomt och ensamt…

  4. Johanna, vi får hoppas att hon får vara med länge än! Vi ska faktiskt och titta på en brun tjej idag så kanske Nea kan leka lite med henne och bli hennes mentor sen? 🙂 Kram

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: